Det är inte lätt att vara en stor 5-åring. Inte för att jag riktigt minns själv men jag kan ju se på våran Stora Kille. Han är störst hemma (av barnen!) & störst på dagis, men egentligen är man inte så jäkla stor. Inte konstigt att humöret svänger.

Men efter mitt & barnens försök att handla sist & det slutade med en skrikande 5-åring i ett stadigt grepp i handen, hela handlingen, så kände Sambon & jag att vi måste göra nått. Va som helst. Så vi satt oss ner & pratade när barnen sov gott i sina sänger. Kom fram till hur vi först ska säga till i lugn & ro. Får det bara sonen att trissas upp mer så får vi bli lite allvarligare. Om det inte heller hjälper & när man kommer till en gräns när det inte funkar längre. För det blir ju inget bra för nån av oss. Själv kokar man av ilska & inte är det kul för honom heller som inte ens vet varför han är arg när man frågar. Sista steget i våran gemensamma plan är iaf ett stadigt tag om sonen, en blick som verkligen ska visa vad vi snart kommer att säga & sen oxå säga det med den där "rätta" rösten, bestämd, arg (om man är det) men ändå behärskad.. "NU ÄR DET NOG!"

De där sista orden kan väll för allt i världen variera men nu är det på tiden att vi bestämmer. Så vi satt halva kvällen (i fredags) & "tränande" på att säga till varandra. Haha, det tog sin stund & hitta allvaret & det blev mycket skratt till en början. Men känns som vi kom en bra bit på väg!

Måste bara tillägga... att igår när nästa fajt kom så vann jag! Och det hela gick till precis så som vi vill, jag & Sambon alltså. Sonen va inte nöjd med våran nya bana.

Kram Johanna